Bella föddes 2004. Jag träffade denna lilla Welsh Springer Spaniel första gången när hon var fyra och en halv vecka gammal. Bella bestämde omedelbart att det skulle bli vi två: hennes syskon hade tröttnat och somnat, men Bella låg kvar med huvudet på mitt ben och tittade upp på mig. Hon släppte mig inte med blicken. När jag några veckor senare skulle hämta henne, hände samma sak: Bella kom direkt fram till mig, lade sitt huvud på mitt ben och tittade upp på mig, som om hon visste att det var dags att åka hem.
Bella och jag blev snabbt väldigt ’tighta’. Vi gjorde det mesta tillsammans: promenader och träning såklart, men mer än så – hon följde med på det mesta. När vi var ute och gick kunde jag ofta känna hennes nos mot mitt knäveck, så nära gillade hon att vara.
När Bella var fyra år hon halt på ett framben. Veterinären hittade inget fel trots undersökning med ultraljud, röntgen och magnetröntgen. Rådet vi fick var att ’ta det lugnt’ så skulle det nog bli bättre. Det blev det inte. Bella var håglös och låg mest i sin bädd.
Jag kontaktade en hundfysioterapeut som kunde konstatera att Bella hade en muskel som var väldigt stram och oelastisk. Vi behandlade med laser och simning. Resultaten var väldigt bra och ’pigga glada Bella’ var tillbaka i nästan ett år.
Bella var fem år då hon föll omkull på gatan och inte kunde resa sig upp på flera minuter. Plötsligt stod hon på benen igen och var pigg och som vanligt. Veterinären hade ingen förklaring, tyckte inte heller att vi behövde vidta några åtgärder – hon var ju sig själv igen. Efter ca två veckor hade vi ytterligare en incident; hon föll inte omkull, men blev vinglig och lutade sig mot en vägg för att inte falla. Detta fortsatte med två veckors intervaller. Efter någon månad hade veterinären en teori: det kunde röra sig om en inflammation på hypofysen orsakad av en sköldkörtelrubbning. Bella medicinerades och allt var bra i ett år.
Då Bella var sex år blev hon halt igen. Veterinären konstaterade Borrelia, medicinerade och Bella blev bra. Jag var så glad att Bella var frisk. Vi firade med att leka med en fotboll. Det kändes som de första åren igen, men tre dagar senare kunde hon inte stödja på sitt ena framben. Vid röntgen konstaterades artros i båda armbågarna. Smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner sattes in, och vi började med simträning varje vecka. Promenaderna fick kortas ner, gick vi 1.5 timmar blev hon halt. Allt vi gjorde anpassades för att Bella skulle må så bra som möjligt. Jag hade ständig kontakt med hennes fysioterapeut som kunde ge laserbehandlingar när Bella mådde sämre, och vi fortsatte med simning varje eller vattentrask varje vecka. Vi fick övningar vi skulle göra för att stärka musklerna runt artrosen.
Tack vare allt detta, fick Bella många år med god livskvalitet. Med tiden blev promenaderna naturligtvis kortare men Bella fortsatte simma varje vecka och behandlades dessutom med laser lika ofta. När Bella var 14 år förstod att något annat var fel. Hon kunde vingla till korta stunder och kunde bli stående som i trans emellanåt. Vi misstänkte att något växte i hennes huvud. Den 28 maj fick hon kramper som inte gick över. Vi åkte djurambulans till Bagarmossens Djursjukhus och Bella fick somna in lugnt och stilla. Hon blev 14 år gammal. Vi begravde Bella på landet – en plats hon älskade väldigt mycket, och där jag tillbringar mycket tid hos min fina Bella.
Under åtta år med en artrossjuk hund hade jag ovärderlig hjälp av veterinärer, fysioterapeuter och sim-fröknar. Jag vet därför hur mycket tid det tar och hur mycket det kan kosta. Försäkringar täcker inte alltid kostnader för rehabiliteringsträning, och då de gör det är det ofta tidsbegränsat. Jag har jag bildat Bellas minnesstiftelse för att fler djur ska kunna få möjlighet till rehabbehandlingar och -träning även om försäkringen inte längre täcker kostnaderna. Det är mitt sätt att hedra Bellas minne – att ge fler hundar den livskvalitet de förtjänar.
– Lena, Bellas matte.
Bellas minnesstiftelse 
Lämna en kommentar